Sorg och glädje.
Efter allt som hänt mig på senare tid känner jag mig nu redo att berätta lite mer ingående..om allt.
Den 29 september på förmiddagen hände det som "inte händer mig". Jag vaknade utav Lovis ljuva stämma och åt frukost tillsammans med henne i vanlig ordning. Vi busade och mös -precis som vanligt..
Tills.. Jag fick en smärta i magen som kan jämföras med rediga förlossningsvärkar, jag kunde knappt stå upp med andra ord! Jag ringde min käraste T och berättade läget,men att han inte behövde komma hem tidigare. Jag tänkte att det kanske bara var magknip eller nåt. De högg och ilade och var allmänt obehagligt.
Tillslut kröp jag till köket, stoppade in en värmekudde i micron och föste Lovis till hennes säng så hon kunde somna en stund..
Ringde T och bad honom komma hem för att ta hand om Lovis så jag kunde få vila en srund. I väntan på honom blev allting bara värre. Jag fick frossa,blev yr och spydde tillslut ner badrumsgolvet.
Thias kom hem tillslut och kunde ringa rådgivningen som skickade oss vidare på en akut tid till hälsocentralen. Vi tog bilen ner och fick vänta 1 TIMME på undersökningen som inte gav mer än "vi har ingen aning vad det kan vara, kanske blindtarmen?!".
Fick en remiss till kirurg på akuten där dom konstaterade att jag var gravid. Fick åka upp på gynmottagningen och göra vaginalt ultraljud och därpå blev allt bara svart.. Sköterskorna såg att magen var fylld med blod och inget foster i livmodern och började direkt ringa runt och se allmänt stressade ut..
Tillslut berättade dom att jag skulle opereras akut för ett Utomkvedshavandeskap.
Jag förstod vad det var , men inte vad dom skulle göra på operationen, så allt blev väldigt jobbigt. Jag var livrädd och skakade där jag låg. Fick vänta i ett rum på att kirurgerna skulle bli lediga och i väntan på det så fanns det sköterskor som höll koll på mig hela tiden.
Tillslut var det min tur att opereras, jag blev ned rullad till rummet där jag skulle opereras och fick säga hejdå till thias en bit utanför. När jag kom in i rummet stod det ett par stycken där inne som presenterade sig. Sedan minns jag bara att vi skämtade lite med varandra innan jag somnade och sedan vaknade upp i uppvaket..
Klockan var vell runt tolv på kvällern när jag vaknade upp. Minns att jag drog ut slangen ur näsan med syre och blev påkommen. Sedan fick jag morfin och somnade igen.
Vaknade upp på "mitt" rum och ringde direkt på klockan för att be om min telefon så att thias kunde komma. Han kom direkt men då somnade jag om igen.. Och så höll det vell på mest hela tiden. Spydde som en gris under dagen och hade ont så ja höll på att smälla av. Trots det så ville läkarna att jag skulle upp och gå direkt. Så dom tog bort katetern och jag fick försöka resa mig med hjälp av en sköterska, men såfort ja satte mig upp spydde jag som en tok.
Nog om det, kirurgen kom upp sedan och berättade att mitt foster var ca 8 veckor gammalt och att jag hade 1 liter levrat blod i magen som dom tog bort. Samt den trasiga äggledaren såklart.
Så med en äggledare fattigare grät jag i förtvivlan över att jag kanske aldrig skulle kunna få barn på "egen hand".
Men nu kan jag med glädjetårar i ögonen meddela att vi äntligen väntar Lovis lillasyskon.
Vi är så lyckliga!
Vi förlorade ett liv och (kunde även ha förlorat mitt) och det kommer vi alltid att minnas med sorg i våra hjärtan, men vi kommer även att vara evigt tacksam över det nya livet i magen och också såklart att vi har våran fina Lovis.
