fraajs- mamma till Lovis & Pysen ♥

Såg att jag fått många kommentarer ang sjukhusvistelsen , vilket såklart inte alls är märkligt.
Jag tänkte dra storyn i lite fort för att slippa det där med Sms och så.

I onsdags när thias kom hem från jobbet (hem innebär då hos min pappa där vi för tillfället bodde fram tills dess att vi flyttade in hit ) duschade ,åt, bytte han om så som han alltid brukar göra . Därefter lade han sig brevid mig i sängen ute i lillstugan och tränade på gitarrspelandet . Ja , han har köpt en gitarr för att han vill lära sig spela innan bebisen kommer. Han vill kunna spela godnattsånger o sånt , värsta söt ..

När vi hade legat ute i stugan en stund så kommer thias på att han vill åka till Ikea , så han frågar mig om vi ska åka dit . Visst , säger jag och vi gör oss klara för att åka dit , klockan är då runt 18 tiden. Pappa och hans sambo bestämmer sig för att sponsra oss med pengar så att vi skulle kunna köpa köksgrejer som man annars inte köper bara sådär . Så vi sätter oss i bilen och åker iväg mot Ikea.
Väl framme går jag bara på toa och sedan bestämmer vi oss för att bara gå på nedervåningen (vilket senare skulle komma att visa sig vara ett hemskt bra val utav oss). Vi går på nedervåningen och hinner inte alls mer än att komma in , innan jag säger att jag börjar att se dåligt. Ögonen liksom bytte plats och det jag i vanliga fall ser med högra ögat , såg jag nu med vänstra . Prislapparna försvann när jag skulle läsa på dom och allt blänkte och flög omkring .
-Fine tänkte jag , sådär kan man ju få ibland ...
Men tillslut blev det verkligen outhärdeligt , jag såg verkligen ingenting utan behövde trycka på ögonen och blinka för att kunna se någolunda. Jag höll ut och vi fick med oss en vagn med bland annat , påslakan, örngott , glas, bunkar , saxar , knivar , ljus , fat , lakan osv .

Väl ute ur kassorna bestämde vi oss för att ta en glass och en korv eftersom att vi båda var vrålhungriga , så vi köpte det och satte oss ner . Jag hann bara äta upp korven och lite utav glassen innan jag började sluddra , jag sa saker som inte alls hade nånting att göra med det vi pratade om . Thias blev orolig , skrattade lite och kollade sedan lite allvarligare på mig och frågade vad som var fel . Jag fick inte fram ett ord utav det jag ville ha sagt utan sa någonting helt annat. Jag försökte be thias ringa till hans mamma som förövrigt jobbar på SOS alarm för att fråga vad som kunde vara fel , men jag kunde inte . I huvudet sa jag det , men ur munnen kom bara sludder. Tillslut fick jag fram "Monica" och han fattade då att han skulle ringa ..
Han ringde och hon tyckte att vi skulle åka direkt in till akuten . Hon ringde akuten och berättade att vi skulle komma in så att dom var förberedda . Vi själva gick snabbt ut ur ikea och jag känner hur tårarna börjar komma i förtvivlan över att inte kunna prata . Jag trodde nästan jag sagt mitt sista ord för livet.

Thias lämnade snabbt kundvagnen och tog mig och påsarna och sprang till bilen. Vi åkte och tankade och det är då jag känner , min högra arm är bortdomnad och jag kan inte röra den. Några minuter därpå domnar även högra ansiktshalva av och hela min mun. Det enda jag kunde var att gråta , jag visste inte hur jag skulle få thias att förstå mig..

Vi åkte rätt fort in till akuten och thias var rädd , jag med för den delen.
Jag kände varken fosterrörelser eller nånting & blev genast livräddare än räddast . Nu kunde jag varken prata, röra högra sidan eller känna mitt barn.

Det första jag fick göra inne på akuten var ett ultraljud , jag grät och thias fick prata med hon som skulle göra ultraljudet eftersom att jag inte kunde . Allt såg bra ut , hjärtat slog ..
PJUH , var det enda jag kände , mer minns jag inte från ultraljudet . Jag blev iallafall några kilo lättare efter att fått höra att hjärtat slog.

Därefter följdes en rad undersökningar i ett annat rum , jag låg bara rakt uppochner på britsen och visste varken ut eller in . Jag var nervös och orolig inför vad som skulle hända. Dom satte små slangar i blodkärlen i armen ifall dom skulle behöva spruta in nånting. Dom berättade hela tiden att ; vi måste göra det här för att vara på den säkra sidan osv osv . Det kändes som att det var hur mycket folk som helst där inne ..
Efter undersökningarna där nere åkte jag på nån röntgen av huvudet, sen fick jag vänta på resultat som inte visade någon propp som dom trodde iochmed mina symptom. - Vilket var himla tur !
Sen minns jag inte så mycket mer än att dom ville ha kvar mig över natten. Jag sov kvar där , thias med .

Jag blev väckt varje timme för att dom skulle kunna ta blodtryck, kolla rörelser och även temp. Jag sov kanske 1 timme sammanlagt..
Talet kom tillbaka sent på kvällern så det var en himla lättnad , även om det var svårt även då att förklara vad man ville ha sagt .

Orkar inte skriva så mycket mer just nu , har iallafall aldrig vart så rädd i hela mitt liv.
Fick ingen diagnos ställd , men eftersom det inte fanns något som töd på blodpropp i hjärnan på bilderna , så fick jag åka hem igår eftermiddag.. Det enda dom kunde tänka sig att det var , var nån slags migrän som tydligen kunde orsaka bedövning av halva sidan samt ögonflimmret. Men att talet försvann  ...
Är fortfarande rädd att det ska hända igen , men man får hoppas på det bästa . Man har ju ökad risk för blodproppar under graviditeten så var det en sån , så var det vell .. Jag mår ju bättre nu iallafall och barnet mår bra, och det är det viktigaste.